On Word Arts

”Det blir morgon. Det är stilla och mycket varmt”

2012-01-31T01:56:00.004+01:00

Återigen får gode vännen C stå för utgångspunkt. Om Styrons bok Sophies val skriver han; att den känns sympatisk, blygsam som litteratur, en ”trevlig” bok, mycket bra som underhållningslitteratur men inte särskilt estetiskt värdefull. I tecknet av måttfullhet och lättsamhet. Och så vidare. Det är intressant. Detta hur att beskriva alla de ”vanliga” böckerna. Som inte går till ens historia, inte nödvändigtvis sparas, troligen inte omläses. Att botanisera i upplevelsen av denna kanske ändå huvudmängd av böcker.
Så, Mot ljuset av Elin Boardy utspelar sig i sydostasiens Malaya ett par år efter krigsslutet. Karttecknaren Elly 24 år har rest dit tillsammans med systern Annie och hennes nyblivne make Laurids. Istället för smekmånad gör han sin läkarpraktik hos den något äldre läkaren Thomsen, tillika plantageägare. Med på resan, av oklar anledning, finns även Laurids ungdomsvän Niels, en rebell i sammanhanget, politiskt alldeles uppenbart, men även på fler sätt skall det visa sig. Större delen av tiden bor de på ett för tiden klassiskt resort. De dricker drinkar och socialiserar med engelsmännen. Vissa dagar fylls av exotiska små utflykter, andra slår de ihjäl genom att göra just ingenting. Elly tecknar. Hennes konstnärsdrömmar får extra fart och liv i miljön som omger henne. Handlingen, i all sin enkelhet, tätnar allteftersom. Landet befinner sig en turbulent tid och tryggheten är inte att ta för given.
Boardy skriver på ett sätt som berättar. Det är en slående behaglig prosa att följa. Dialogdriven. Korta stunder i dessa människors gemensamma vistelse gestaltas med mod att låta tiden emellan vara tyst. Så sakteliga vecklas historien fram, med Elly som central punkt och iakttagare. Det är personligt och skört, hela tiden nära Ellys unga och upptäckande känsloliv, samtidigt stiligt tillbakahållet och luftigt. Inre liv lyfts fram utan att det blir introvert. I motsats till C:s iakttagelser finner jag i alla fall en estetisk linje som har värde, i Boardys återkommande passager om kroppslighet och anatomi. Ellys kropp när hon springer genom djungeln. De två älskande männens kroppar. Elefantens kropp i dödsögonblicket. Starka, närvarande bilder som gör läsningen nästan taktil. Och sammantaget ger dessa återkommande fysiologiska passager en slags ton åt det övriga. En närvaro av något annat, en puls genom blodet. I korrespondens med Ellys ständiga tecknande.
I övrigt är det precis det där sympatiska, blygsamma, måttfulla, lättsamma. (Låt mig för tillfället slippa gå in på den minimala om än ytterst irriterande fadäs att författaren missbrukar beskrivningen av att någon rycker på axlarna, eller att alla gör det oupphörligen…) Mot ljuset tål mycket väl att läsas. Den underhåller och den tilltalar. Är trevlig i ordets betydelse utan citationstecken.

”Jag flyter som ett lik i en å”

2012-01-25T02:37:00.002+01:00

Och i detta högtstående sällskap av den överväldigande ton som är Cărtărescus dagbok. Jag ägnar min dagliga lunchtimma. Med gatuhundar, tuppar, trimmade motorer, takfläkt och resten av stadens oljud runt mig som i ett töcken. Ändå är allt stilla. Så pass lyssnar jag. Så pass hörs tonen tydligt igenom. Jag känner mig långsamt fram, mening för mening, för att inget skall gå förlorat.
”Boken är ett monster med vilket jag formar ett underligt cerebralt timglas: ju mer jag klär av mig i den, desto mer fylls jag och töms det.”

Analog

2012-01-22T06:15:00.001+01:00

Så är undertecknad på plats i sydostasien och ämnar så vara fram till mitten av sommaren. Nätbaserade kulturreflektioner utan nät är inte en alldeles enkel nöt, men vi ser vad det lider, hur rimliga wifi-caféer det går att finna, hur vacklande el och övrigt på sikt egentligen är. Det som huvudsakligen istället upptar mig är den underliga stillhet som infinner sig i nätlösheten. Inte tillstymmelse till tidigare reflexer av att bara kolla något snabbt, innan stänga ner datorn för dagen. Inte visste jag att jag hade haft det kliet i fingrarna. Inte.
Men böcker har jag, så det räcker och förmodligen blir över. Väl packad och på väg insåg jag dock att det endast var allvarligt material av manliga fabbros. Mitt i flygplatsstressen tömde jag således myntfacket och slet med mig Elin Boardys Mot ljuset som jag med stor behållning ägnat de första kvällarna åt. Missade trots uppmärksamheten hennes Allt som återstår. Men att landa i den 33-gradiga hettan, med allt vad det innebär vad gäller matthet och tankesus, och ha Boardys enkla roman om en resa till Malaya i mitten av fyrtiotalet var av godo. Låt mig återkomma snart om varför.

Spänning

2012-01-08T21:30:00.006+01:00

Om jag hade haft lite mer lättmedburna redskap hade jag dessa dagar kunnat frekventblogga om hur jag hastar runt och sorterar och packar och fejar och undrar vad man tar med som läsning under sitt halvår med sin femtonmånaders i tropikerna. De där små små förbidansande stunderna av ro, vad tillåter de? Jag vet det med säkerhet, någon borde stoppa mig. Men jag blir dramatisk och upprymd, känslan av att nu, nu, och lägger vördnadsfullt ner Marcels åtta volymer i en av väskorna. Mellan vätskeersättning och smärtstillande salva ligger pocketböckerna och ser malplacerade ut. Utan vetskap om hur nätrelationen kommer att se ut framöver hoppas jag kunna återkomma väl på plats i värld av värme och Swann...

overlays

2011-12-27T12:35:00.005+01:00

Vi fick en julhälsning från Printed Matter.

"For you,
I am wretched as like visible as as
lightning, a tutor, I am a whore, visible as ...
like a virgin, a trick, I am visible as ...
visible as like a tutor, a gift.

For you, as become a tutor, sublime,

For you, I am become thunder,
For you, moonlight, I am a whore, a gift.

[...]

Paul Chan?"

Senare läste jag: Paul Chan by Nell McClister.

Total

2011-12-17T20:12:00.003+01:00

Glömmer boken, den Isherwoodska, när jag sover borta i natt och vad gör man. När man inte njuter av bokens smygande nära och vad det verkar enastående personporträtt. Letar i hyllor och tänker att de sista intervjuer med Bolaño möjligen kan få studeras en stund men somnar gör man nog inte därav och kanske därefter istället italienskt rött och en stund framför den där filmen om Bob Hund som tar en tillbaka åratal och kanske får en att tänka att handen kan vibrera om man lägger den intill en sådan hjärnas textskrivande. Så får det bli...

Pur

2011-12-15T21:08:00.002+01:00

Får en känsla av något betydligt mer veritabelt än den "akademiska" bokhandel jag olönad genomsökte under dagens stadsbesök.

Åter träff

2011-12-13T21:42:00.003+01:00

Storvulna planer om att åstadkomma recenserande under kvällen gick om intet när jag istället tog mig runt, hittade och påmindes om kulturhändelserna bland allt annat i det något svävande nät vi omges av. Tänk. Vad det finns. Känner jag yrvaket. Bara en sådan enkelhet som den trogna Radioteatern. Arkiv. Bilder av våld. Skuggor.

(Men också, hur illa ställt det är med min förmåga att finna lyssningsmöjlighet på Noréns drama alternativt samma teaters handhavande av dito möjlighet. Gärna tips om finnes.)

2011-12-12T12:31:00.001+01:00

Raymond Pettibon (1991)

[...] but of otherness.

2011-12-04T09:16:00.003+01:00

Väl tillbaka i Sverige för en tid kan jag inte annat än lugna sinnet i öns vinterstormar med Isherwoods Goodbye to Berlin. Och dansk-svensk tv-deckare när nu möjligheten finns.

Fact

2011-11-24T10:26:00.002+01:00

Jag hade tänkt skriva en rad om Alice Munro, som jag har försökt greppa de senaste dagarna. Men så bestämde jag mig för att vänta, lite till. Istället The Umbrella Man!

Town of the Exhumation

2011-11-21T14:21:00.005+01:00

Old mother fingers coming down through the dark.
To rip me out my little dry soul my.
Little white grin that meets.
At the back.

Ur Plainwater, Anne Carson

(Och lyckan i att ens man kilar in på bokhandeln för att hämta upp en beställd bok och kommer ut med två och säger att han köpt en deckare också, att han kände för att läsa någon lättsmält deckare, och att tänka att vad fin den ser ut för att vara en deckare, nästan som poesi och det måste nog vara en klassikerutgåva bara för att när man kommer hem och packar upp väskan se att man blivit förd bakom ljus och i handen ligger utöver den beställda faktiskt Anne Carsons Plainwater och inte alls något lättsmält om än omåttligt spännande och att sedan sitta och fingra på den hela helgen som om den levde lite och lyckan i att bli så upprymd över spontana bokgåvor.)

Still

2011-11-16T10:17:00.013+01:00

Daniel Richter
Still
(2002)
CFA 10001Nacht

Anknyt

2011-11-15T08:58:00.004+01:00

Och annars då? Funderar över det där med den litterära friheten. Att skriva sig fri. Att gå igenom allt, allt genom pennan och därefter vara utanför det litterära uttrycket. Är det att få eller kunna skriva vad som helst? Att få eller kunna skriva utanför identitet och ego? Utanför varat? Det går väl inte? Låter snarast buddhistiskt. Men hur menar han då, den gode Knausgård? Och sedan når mig, från denna repeterande momentana mediala fix, nyheten om att han inte skall skriva mer. Alls. Är det det som blir litterär frihet? Och så funderar jag på skillnaden i att flyta eller följa impulsen av att simma uppströms i sin jakt på det lyckliga, på Wintersons tankespår. Och egentligen varför jag inte beställde Carlos Fuentes Destiny and Desire när jag var på Saint George's i helgen.

Tvättar händerna och fortsätter som om inget hade hänt.

2011-11-09T14:34:00.005+01:00

Har under två dagar ägnat jobbtid åt att galenläsa (det vill säga fort, argt, tvångsmässigt, knivskarpt för att få klarhet i om det verkligen är så här boken ter sig och så vidare i samma anda) en bok som får mig att svaja sorgset och osäkert inför tanken på den svenska utgivningen. Fundera över vad som säljer. Hur mycket detaljer som kan skrivas in i litteraturen och eventuellt avge sponsring på det ena eller andra sättet. Att idén om sk. kiosklitteratur har upprättat helt andra gränser än tidigare. Att schabloner och repetitiva skandalämnen kan paketeras på ett sätt som gör att någon som aldrig läst annat kan komma att tro att det här är bra. Bra? Snärtigt, pitchat, skrytsamt och lismande möjligen. Förljuget, förbannat dumt, fördomsfullt och förrädiskt må bra-betonat lika möjligen. Som sig bör tänker jag inte avslöja vad det handlar om. Jag tänker istället anstränga mig å mitt yttersta att tänka och skriva objektivt och sansat om patrasket. Nu har jag rensat skalluften här.

Postering, utröna

2011-11-07T10:07:00.005+01:00

I Den gröne riddaren av Yang Mu (Tranan) läser jag kanske om allt, allt man kan behöva läsa om. Jag vet inte ännu. Är fortfarande upptagen av att bara befinna mig i dikterna. De försätter mig i ett tillstånd av underligt lugn. Långsamt sträcker sig handen efter kaffekoppen. Långsamt ställer den tillbaka den. Bläddrar. Stannar. 1963 skriver han i "Lönnens känsla":

Kvinnor i gröna kappor och röda blusar
leende kinder fläktade av aftonsolens glans
och en spetsig pagod av vitaste elfenben
som höjer sig mot kvällsmolnen, fängslande mängder
av svårgripbara idéer om tiden

Weeks

2011-11-01T14:12:00.004+01:00

"fann"

2011-10-22T21:10:00.002+02:00

igen, Dieter Roth.

2011-10-18T09:26:00.002+02:00

"We are never real historians, but always poets, and our emotion is perhaps nothing but an expression of the poetry that is lost."

Gaston Bachelard

exaltation

2011-10-16T14:29:00.003+02:00

Ber om ursäkt för plötslig och oanmäld tystnad. Diverse sjukdomar och förflyttningar har hamnat i vägen. Nu befinner jag mig ett par veckor i ett svenskt hem så generöst till bredden fyllt av konstböcker att man häpnar. Jag skall vältra mig och ägna mig. Helhjärtat.

Varm

2011-10-06T19:10:00.003+02:00

Med det timmarslånga leendet längst fram tänker jag att inte blanda ut i ord just idag. Det kan vänta. Kan bara inte sluta tänka på den värme som troligen fladdrade till i poetens mage när han hörde vem som väntade i luren. Fine poeten.

"I mörkret före gryningen beskriver ljuden runt omkring den scen som är i vardande."

2011-10-04T08:31:00.003+02:00

Väcker liv i av ren respekt slumrande McCarthyläsning och är lika påverkad, tagen. Inväntar senare delen av veckan med bland andra honom i tankarna.

Språklig kavitet

2011-09-30T14:09:00.004+02:00

Är för övrigt nöjd med en språkperson på stol nummer 6. Språktoner och modern kunskap. En ganska tvär kontrast till Trotzigs bruk tänker jag först, men är det egentligen sant? Visserligen sysslade hon med ett språkförädlande, ett djupgrävande i materialitetens nästan bottenlösa geografier, ett om inte gammalt så gammaldags och våldsamt genomträngande språköga på samma gång. Men visst var hon allra mest lyhörd för språkets luckor och hålrum, visst var hon som få förmögen att finna inneboende skatter och putsa dem till bländning. Där saknas ersättning.

"Inne i det bländande starka var det alldeles tyst"

2011-09-29T19:22:00.004+02:00

Hm, avslutat en bok. Känns som evigheter sedan även om det egentligen inte är det. Positiv avslutning dessutom. För trots bred varm kritik av Anne Swärds tredje roman Till sista andetaget var jag till en början allt annat än övertygad. En kvinnlig karaktär reser runt världen i ren erövringsvilja verkar det som och minns sin barndom däremellan. Landsbygden, sjön, branden och den udda pojken som blev närmast trots alla de där åren i ålder emellan. Den udda familjekonstellationen, mamman och den forna pappan. Släkten. Det är mycket som är annorlunda och att få det till slags orsakssamband med det sedermera vilda levernet fungerade inte i min läsning. Men som jag sagt tidigare, jag var heller inte en alldeles rättvis läsare, hastade och pausade. Men, å andra sidan, hade boken inledningsvis gripit tag på annat sätt hade jag varit noggrannare...
Väl är iallafall att en bra bit in i romanen händer något som förändrar det slarviga i intagandet. Det tätnar, kommer framåt, språkutvecklar. Jag tycker faktiskt det. Kommer på mig själv med att stanna till vid rent vackert formade formuleringar. En mer sansad ton, eller en mer varsam relation mellan språk och historia plötsligen smygande. Och då kan jag lättare förstå bemötandet. Viljan från många länders håll att ta del av det nordiskt karga, tysta, kanske ödelagda. Det är fint. Jag kommer inte minnas Till sista andetaget till dödagar, hos mig satte den helt enkelt inte ett sådant avtryck, men det blev åtminstone ett angenämt avslutande och i stycken en njutningsfull upplevelse.

Areas of Life

2011-09-28T09:52:00.002+02:00

I Like America and America likes Me
Joseph Beuys, 1974

Volt

2011-09-25T19:37:00.004+02:00

Även om värmen håller i sig här börjar hösten göra sig till känna vad gäller mörker och längre kvällar. Mycket välkommet, menar jag. Och liksom då och då på senare år har det plötsligen dykt upp en spänningsönskan som behöver uppfyllas. Jag frågar er, som i motsats till mig just nu hållit sig uppdaterade vad gäller utgivning och mässor, vad finns att tillgå? Läsvärd och tillfredsställande (på något plan...) spänningslitteratur? Finns det någon ny eller äldre förbisedd pocket som åtminstone förtjänar ett försök?
?
?

Climbing Culture

2011-09-20T09:28:00.006+02:00

En underlig meddelning i sammanhanget, men om man vill tänka på mångfald i det poetiskt (fotografiskt) inbegripna så varsågod. Vackert är det. Att lyssna, att se.

On Assignment from renan ozturk

exile

2011-09-19T10:15:00.003+02:00

"It is always possible for a person to enter himself or herself, to look deeply inside where the soul is like a barren wasteland. Desolate places and self-exile are among the most common of life's territories; they are the most familiar path to violence, and the most direct result of violence."

(Documenting the Unfamiliar Self and the Non-self: Rongrong & inri, Posted on November 15, 2006)
Ur Ai Weiwei's Blog, Writings, Interviews, and Digital Rants, 2006-2009.

Arrogant tid

2011-09-15T13:55:00.003+02:00

Så mycket praktiskt (trist) att stå i att jag glömmer bort att jag ens har en blogg. Det slår mig plötsligt, mellan varven. Jag springer vidare och på och har i siktet ett par dagar framöver som kanske innehåller pauser. Och bloggtid. Lite slarvigt läser jag en bok av Anne Swärd om kvällarna. Jag behandlar den inte helt rättvist, men jag tycker faktiskt inte att den bjuder in något vidare heller. Får se hur det hela utvecklar sig.

Kulturvärden

2011-09-12T19:30:00.006+02:00

I förra veckans Nya Vågen gick det att höra en kortare diskussion mellan programledaren Jenny Aschenbrenner och kritikerna Nina Lekander och Annina Rabe angående det påstådda försummandet av viss genrelitteratur på landets kultursidor. Eftersom ämnet intresserar mig finner jag samtalet alltför kort, men en och annan viktig poäng hinner ändå föras fram. Man pratar om hur deckarens position faktiskt förändrats något det senaste decenniet, men hur de påstått mer kvinnligt orienterade genrerna som chic, relation, romans etc. fortsätter att lukta illa bland kulturskribenter. (Just den skillnaden är ju intressant i sig och inte alldeles oväntad tyvärr.) Det saknas verktyg säger man, en svårighet att faktiskt veta hur man skall förhålla sig till denna så av kontrakt med läsaren hårt hållna litteraturen. Man återkommer också, givetvis, till konkurrensen. Det är helt enkelt Mycket Kultur som skall tryckas in på det där ynka utrymmet och utöver alla andra konstformer blir det dessutom travar av böcker kvar liggandes orörda efter var säsong. Kvalitativ sådan. Ibland slirar det lite i resonemangen, iallafall enligt min smak. Att säga att Keyes är kort och gott bra, som Lekander gör, är en väl hårdsmält förenkling om jag får tycka. Men sammanlagt är det givande, det är en diskussion som behövs, och behöver tas vidare.
En aspekt som jag saknar är den om kritikens läsare. Man kan förstå att de bästsäljande författarna tycker sig ha rätt att omnämnas och granskas av sakkunniga, men vem läser de långa (nåja, de kraftigt nedbantade) recensionerna i dagstidningarna? Läser Ingemarssons och Keyes läsare litteraturanmälningar? Det är en neutral fråga, om någon trodde annat. Och jag tycker självfallet att kulturrapporteringen skall ha samma bredd som kulturen självt. Vad jag vet är att jag inte läser de få recensioner av genrelitteraturen som faktiskt får vara med. Jag läser de andra. Rabes idé om en annan form av kritik i fallet genre tål att tänkas på. Lyssna!

vi har vinden, vågorna, gyttjan

2011-09-10T20:13:00.003+02:00

Tar tacksamt emot ännu en uppgift att ge mig in i den arabiska poesin. Denna förunderliga textskatt. Detta rena, enkla, väldiga. Läser den fascinerande syriske poeten och dramatikern Muhammad Al-Maghuts Trampa på mitt hjärta.

Skuggan och middagshettan

Jordens alla åkrar
mot små läppar
historiens alla vägar
mot nakna fötter

Min älskade
de reser, vi väntar
de äger galgarna
vi äger nackarna
de äger pärlorna
vi äger fräknarna och vårtorna
de äger natten och dagen
vi är skinn och ben

Vi sår i middagshettan
de äter i skuggan
deras tänder är vita riskorn
våra är försummade buskage
deras bröst är silkeslena
våra är dammiga avrättningsplatser

Ändå är det vi som är kungar:
deras hem är dränkta av litterära verk
våra av höstlöv
de bär förrädares och tjuvars adresser i sina fickor
vi har åskans och flodernas
de har fönster
vi har vinden
de har skepp
vi har vågorna
de har ordnar
vi har gyttjan
de har murar och balkonger
vi har repen och dolkarna

Kom nu, min älskade
vi sover på gatan

Form

2011-09-07T10:03:00.002+02:00

När tid fattas att formulera text får man hänvisa till annans:

Ragnarok: The End of the Gods by AS Byatt

Mannerheim utforskade poesins puls

Sanningssägaren Stig

Re.moved

2011-09-04T19:45:00.005+02:00

Mat Collishaw
Insecticide 13, 1994.

Om läsningen vore en färg så röd.

2011-09-02T19:45:00.005+02:00

Det är lång tid sedan jag befann mig i en så lysande, felfri prosa som Cormac McCarthys. Felfri som i organisk, levande, perfekt. Som i måste ha skapats av ett sinne med fullständig vetskap om det som landar. Lysande som i bottenlös, absolut övertygande. Kan bara läsa om jag är helt säker på att jag inte kommer att bli avbruten. Inga frågor, inflikningar, inga kan fortsätta ungefär här senare. Jag vill bara vara där, så länge jag bestämmer och måste. Pausa när det skall. Det är underbart. Eftersom det är Blood Meridian or The Evening Redness in the West jag befinner mig i är det också fruktansvärt. Men det är underbart.

I akt tagelse

2011-08-31T13:55:00.003+02:00

Har så påbörjat Anderbergs studie av det kritiska. Det förefaller brett och lovande. En medvetenhet om fältets föränderlighet och komplexitet. Jag hoppas på det. Redan inledningsvis tilltalande resonemang om den av tidens temperatur förhöjda vikten av det kritiska ögat, det kunniga kritiska ögat, som kan avgöra och filtrera sammanhangets väsentligheter från annat. Kan skilja det subjektiva, lämna därhän om så önskvärt. Lovar gott.
Senare bläddrar jag förstrött i en tidning inriktad på litteratur. Noterar en för mig ny företeelse. En kommande bok nämns som hastigast, lite information eller någon anekdot om författaren, en bild. Avslutningsvis så en markering om när boken utkommer. Gång efter annan dyker det upp, detta rumphuggna, inte så särledes avgjorda, filtrerade, subjektivitetsskiljda. Jag förstår inte. Det blir ingenting av det. Och det är dessutom snubblande nära en gräns till vad som brukar kallas marknadsföring.

"found them arousing"

2011-08-30T13:19:00.003+02:00

Trodde att jag skulle behöva fortsätta på krigsstigen när jag började läsa en artikel om Nicholson Baker i helgens FT. Igen och igen, dess medelålders vita västerländska män och deras högst oskyldiga tendens att börja rapa fiktivt sex i sina romaner när de passerat 50. Men icke, Nicholson Baker verkar nämligen aldrig ha gjort något annat. Jag känner igen en del av titlarna men har aldrig läst en rad. Jag fastnar för beskrivningarna. Journalistens intryck av den stilla mannen. För Vem författar fantasier om hur det är att ha sex med en sjö? Nicholson Baker. Underligt är det, men det tycks finnas drag av genuinitet här.

Närmare skymf

2011-08-26T14:30:00.006+02:00

Typ "aldrig suttit bak på en HD förut, allra minst bakom en tjej", "jag tryckte mig mot hennes magnifika bakdel", "Folk tittade upp när denna kurviga varelse körde förbi", "jag kan knulla henne medvetslös, vilket hon helt uppenbart gillar". Om jag skall försöka minnas de mest flagranta exempel från utläsningen av Tatiana de Rosnays Bumerang. Och jag har egentligen ingen lust alls att prata mer om saken, känner mig mest underskattad, som läsare betraktad.
Historien är av enkelt slag. Två barn, en bror och en syster, förlorade sin mor under tidigt sjuttiotal. En plötslig sjukdom och mor finns inte mer när de kommer hem från skolan en vanlig dag. Decennier senare bjuder brodern sin syster på en resa för att fira hennes fyrtioårsdag. De åker till Atlantkusten, till sommarorten de inte besökt sedan moderns bortgång. På återresan skall systern precis berätta ett minne som dykt upp, när hon plötsligt kör av vägen i en våldsam olycka. Det finns med andra ord något skärrande att minnas. Historien utvecklar sig vidare. Eller är det just det den inte gör? Brodern, den ensamme, sorgsne, uppgivne halvdanna arkitekten (ja, exakt samma stansade karaktär som den i den Gavalda jag läste i våras), träffar en lite udda, individualistisk, stark och vacker kvinna (den här varianten av samma stansade dam som dök upp hos Gavalda är om möjligt sju reser värre). Långsamt byggs hans hundvalpsynkliga självförtroende upp igen och han återvänder till livet, med ett varmt och erfaret hjärta som nyförvärvat tillbehör.
Min stilla undran är: Vem vill de här böckerna, och den här boken specifikt, ha till läsare? Det är uppenbart riktat till en kvinnlig läsarskara. Eller Bilden av den typiska kvinnliga läsarskaran. Alla ingredienser av mysighet och snällhet och känslosamhet och kärlek och gud vet vad är där. Som på rad. Och det skulle nog ha kunnat fungera. Det är inte ett dåligt berättande i grunden. Istället arbetat, välkonstruerat, tempo och eftertanke i en bra balans. Utifrån den genre den hör hemma i. Men ärligt talat står jag lite som ett frågetecken inför den manliga röstens vidrigt dumma uttalanden om sin musa. Vem skall det tilltala.? Skall de kvinnliga läsarna bli inspirerade? Köpa HD, bli obduktionstekniker och bära svarta tajta jeans och boots? Som en annan Salamander? Och gärna även ha ett flertal män man väljer mellan. Vem skall göra mig medvetslös ikväll? Eller skall det tilltala den enskilde manliga läsaren som råkat sig på en mysromantisk pocket? Eller försöker de Rosnay framställa en bild av mannen som hon tror att han är? Så här tänker han, menar han, vill han. Knappast troligt. Oavsett så är det sammantaget ohyggligt provocerande. För att det i dessa stycken är så ohyggligt dumt och dåligt. Dessa rader och inställningar, i en annars fungerande historia. (Och bara för att iaf. för mig själv rentvås en aning finns det en konkret anledning till varför dessa franska rader får uppta min tid. Men även annars kan man ju ta del av dem och få sig ett exempel. På en hel del dumhet.)
Jag vet inte riktigt hur Sekwa tänkte den här gången. Eller det vet jag ju. Tredje mest sålda författaren i Europa 2010. Önskar de tänkte annat.

"the endless aesthetic and formal possibilities that the materiality of the human body offers"

2011-08-24T21:27:00.007+02:00

Rosetta 2 (2005-2006)
Jenny Saville

Skulle verkligen vilja vara uppe länge, länge och undra över Jenny Savilles bilder. Tänker allt och ingenting. Går vilse, hittar vägar igen, vet inte. Dessa ansikten som känns som speglar utan likhet. Nåväl, andra ansvar beordrar mig till snar sömn.

"också denna verkan slår ju på olika vis"

2011-08-22T09:19:00.005+02:00

Att återvända, till lite koncentration och tid framför till exempel en skärm, erbjuder även den tillgång som sommarens diverse bloggande är. Uppslag och bredd. Inspiration. Kanske kan det till och med mana mig till att ta mig igenom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker, som legat så där nästanläst och väntat alltför länge.

Am

2011-08-19T13:51:00.005+02:00

Nicole Krauss Great House har fått mig att fundera över den amerikanska litteraturen. Självfallet går det inte att generalisera riktigt så grovt, men jag har ändå funnit skäl att höja ett ögonbryn. För trots att Great House skulle kunna ses som ett tecken på utveckling i författarskapet - det finns en mognad, en säkerhet i tonen som gör att de tidigare naiva inslagen reduceras åtminstone något - är den långt ifrån fri från den tunga börda som spår av konstruktion kan ge. Jag har under läsningen, som, skall erkännas, har haltat något genom sommarens sociala och lata veckor, ofta blivit positivt överraskad. Flera av historiens delhistorier har greppat tag eller berört både vad gäller formulering och innehåll. Som till exempel den om mannen som efter fyrtio år inser att hans livspartner fött ett barn som hon genom en annons i tidningen gav bort till en främmande kvinna. Ensam kvar i livet försöker han febrilt att ta in den uppgiften, att hon gjorde det, att hon har levt med det, i sin tystnad. I stunder som dessa blir det uppenbart att Krauss numera skriver med mer erfarenhet i bagaget, mer liv att utgå ifrån. Det blir ibland så lätt att bara glida med i det litterära flödet. När rummet runt en blir perifert och bokens personer tar över. Vilken läsarens lön! I samma sekund som jag formulerar det så, så undrar jag om jag egentligen kan minnas en enda bok som lyckats med konsten att hålla det greppen helt igenom. Det får bli en senare fråga. Krauss roman gör det inte. För lika magisk som den litterära förmågan kan vara, lika platt faller den om det inte fungerar. Det blir som att tända upp ett blåaktigt operationsljus över hela saken. Allt syns, all svårfångad nerv är över. En skön dans som plötsligen bara blir domnad rörelse. Kanske borde hon enkelt ha släppt lite på sin skapande, slipade, ordnade förmåga. Tagit ett glas vin, vad vet jag. Irriterande välordnat blir det iallafall.
Och det är någonstans i den slutsatsen som tanken går till bekymret med det tillrättalagda, ordnade, konstruerade i den samtida amerikanska prosan. Skulle gladeligen ta emot motargument, men här och nu kan jag åtminstone komma upp med ett dussin namn jag läst som platsar i beskrivningen. Och jag frågar vidare: hur beskrivs den samtida "amerikanan" rent generellt? Är det bara min aviga inställning, eller är den värd en dylik kritik? Och, mer konkret, är Cormac McCarthy, som jag tror, ett bra exempel på någon som verkligen inte förtjänar beskrivningen? The Road är inte tillräckligt färsk i minnet för att jag skall kunna avgöra, men det får undersökas vidare.

Långmod

2011-08-17T12:35:00.003+02:00

Som det kan vara, ursäktar jag mig, när man med full fart återvänder och vill in i allt det där som skall göras och bara göra, landar jag i ett famlande. Uppdateringar och återknytanden. Läsa ikapp media, förbereda, planera. Men farten gör att inget fastnar. Ett slags digitalskadat seende rusar igenom och missar, så känns det. Substans som sveper förbi. När jag snubblar över Ehsan Yarshaters fördragsamma metoder stannar jag upp. Tar om det från början. En sak i taget.

Mot höst

2011-08-16T10:46:00.001+02:00

Fullt utrustad. Pappersglädje. Något mörknande kvällar. Läshögar och ambitioner. Och med makalösa bad i färskt minne.

amplified

2011-07-11T09:35:00.003+02:00

Ett hastigt besök. Då jag tycker mycket om att till morgonkaffet läsa något som sätter dagen. Riktar in och vägleder. Ger tankeinnehåll och frågar. En lugn, sval morgon som denna finner jag än en gång ett par rader om Peter Zumthor. Givande.

Magnify the subject

2011-07-04T15:38:00.006+02:00

Via Hedge Gallerys Steven Volpe påminns jag om Karl Blossfeldt. Formen. Ytan. Känseln.

Och passar på att komma på att det behöver semestras lite. En dos av omåsten. Utveckling av det inte planerade. Allra senast återvänder jag i augusti. Hasta!

Tom Sachs, A Selby Film

2011-07-02T09:36:00.001+02:00

Tom Sachs, A Selby Film from the selby on Vimeo.

Be separated?

2011-07-01T11:37:00.004+02:00

Funderar över gränsdragningar. Identiteter. Gärningar. Det vanskliga i att bedöma. När goda argument för att inte längre negligerar att, till exempel, Louis-Ferdinand Céline faktiskt också skrev "Trifles for a Massacre" (1937), "School of Corpses" (1938) och "The Fine Mess" (1941) hålls fram är det inte svårt att begripa. Faran. Obehaget. Eller andra ord om Pound, Hamsun och Wagner. Samtidigt kan man vilja stå kvar vid en tudelad, eller mångdelad, uppfattning. De olika utövarna, i var och en, ser olika ut i de olika sammanställningarna. (Att sedan ett nationellt celebrerande måste välja En linje, en korrekt sådan, är en annan sak.) Mot en allmän strävan efter konsensus kan man önska ställa en vilja att stanna i det inte helt klassificerade. Här är det ena, där det andra. Och att inte om så önskas få lov att läsa text förbehållslöst kommer alltid att vara ett bekymmer. Vilka epitet textens upphovsman än dras med.

Berlin mon amour

2011-06-30T08:43:00.004+02:00

Känns som ny, begynnande vecka fast att det lider mot helg. Lite molnigare och kyligare, lite klarare i tanken. Med Svensk Bokhandels båda senaste kataloger och diverse bokhögar som kom med från Sverige utan överviktsklassade väskor ser det ut att bli en god dag...

Pyr?

2011-06-21T18:59:00.003+02:00

Jag vet i skrivande stund ännu inte om jag kommer att ha möjlighet att närvara vid årets bokmässa i Göteborg. Vill hemskt gärna, men som sagt, osäkert. Vad som slår mig, med årets mässtema i tanken, är att den tyskspråkiga samtida litteraturen förefaller imponerande välmående. Det är visserligen lätt att luras av tyska storstadens rika utbud av bokhandlare och antikvariat (vilket i och för sig även det är ett gott tecken på välmående), men även i hyllorna anar jag bredd, djup och ambition. Alla dessa namn och titlar som jag tycker att jag borde känna till, men än så länge är det endast en rikedom i det för mig okända. Hur ligger det till egentligen? Har jag rätt i min aning, eller har jag bara förförts av skattens mångfald?

Annars, jag avslutar Rachman ikväll och undrar vart den skall landa. Det sammantagna av dessa nedåtgående, mänskliga bilder.

verkligen behöver verkligheten

2011-06-16T16:07:00.003+02:00

Ja! säger jag om Madeleine Grives ledare i nya numret av 10-tal. Och om numrets innehåll i stort. (Och blir i all iver frustrerad över att inte kunna inhandla och läsa vidare förrän nästa vecka.) Det tycks så lovande med ambitiösa fråganden kring hur den mår, romanen. Och litteraturen. Utredning av konkurrensen från andra medier, där Coetzee förefaller vara ett utmärkt val vad gäller det visuella. Brutaliteten, det hårda språket, bortanför mjukgörande estetiskt smink. Bästsäljarismen, boken och författaren som vara. Förutsägbarheten. Vidare de underbara exemplen på inkonsekvens och motsatser i den inte alldeles bekväma utvecklingen av vad som faktiskt ges ut. Men man låter ana, redan i ledaren, att det är en rätt munter summering av läget ändå. Det finns absolut romaner, delar av romanernas värld, som inte mår så gott. Och så finns det andra som frodas. Det skulle jag vilja läsa mer om.

"through a system of kind of extremes and cycles"

2011-06-14T19:10:00.002+02:00

En intervju. För kvällen.

Det vi tillåter honom.

2011-06-13T09:04:00.005+02:00

Funderar över Between Parentheses. Över den sida av Bolaños författarskap som inte hade samma öppna möjligheter till perfektion. Över den oslipade, ruffare delen, som hasplar ur sig saker inte så mycket för att det är allvar som för att det är allvarligt. Över att kritiken kan få vara sådan. Personlig, tyckande, lite grumlig. Att det finns, kan finnas, en information i att låta kritiken stanna bortanför det pedagogiska, presenterande. Inte bli läsartillvänd. Om även läsaren är kritisk. Hastiga omdömen, halvtankar som behöver luftas. Någon som talar lite för högt på en städad tillställning. Kommer att tänka på vad Bard sa om kulturkritik. Ser Bolaño framför mig, i bakre delen av klassrummet, spottandes och kastandes.
Sedan kan man ju självklart fortsätta tanken, över vad som gör att ruffhet tillåts från somliga håll, så självskrivet, och inte alls under inga omständigheter från andra håll. Och att de olika riktningarna tyvärr slående ofta är slående förutsägbara. Den tröttheten tar jag mig an en annan gång.

About us, now, all of us.

2011-06-10T13:12:00.003+02:00

Ett par nyheter i hyllan att undersöka under helgen (och om jag hade haft någon gud hade jag vänt mig dit och tackat för det faktum att jag tillhör en familj som innehåller fler än en ivrig bokhandlare. Att få tillgång till nyheter utan att man själv sökt upp och införskaffat är märkligt tillfredsställande. Någon annans val, annans kunskap i finnandet, annans smak kanske. Jag går förnöjsamt igenom högen.). Så, Jason Felch och Ralph Frammolinos Chasing Aphrodite - The hunt for looted antiquities at the world's richest museum tordes locka var och en som läst E. L. Doctorows roman Ragtime, med konspiratoriskt klingande teorier om dammiga gömmor av osannolika dyrgripar. Eller hört om den legendariske Boktjuven för all del. Vidare The pictures generation 1974-1984, katalog till The Metropolitan Museum of Arts av Douglas Eklund sammanställda utställning med samma namn. Ett trettiotal konstnärer ingår, däribland Prince, Sherman, Goldstein och Longo. Generöst tilltagen vad det verkar, både vad gäller bild och text. Fortsätter i fingrandet med Union Atlantic av Adam Haslett. Beskrivningen av denna hyllade roman låter mig veta att den bland annat innehåller talande hundar. Då håller jag César Aira närvarande i minnet och sväljer fördomarna. Men "Hög ambition och oemotståndligt komplex" fungerar ändå något bättre på förväntningarna. Längst ner i högen ligger den massiva boken Dealer's Choice - at home with purveyors of antique and vintage furnishings av Craig Kellogg. Bläddrar försiktigt; novis och imponerad.

Möjligen rymmer även helgen ett besök på utställningen om Fukushima, där den japansk-schweiziska konstnären Leiko Ikemura bjudit in ett antal konstnärer att kommentera kärnkraftskatastrofen samt Peres Projects Kreuzberggalleri som visar Pete Wheeler. Trevligt är det oavsett. Med helg.

"var hudgränserna börjar eller slutar"

2011-06-08T19:17:00.003+02:00

Hallberg läsvärt om verklighet.

"And the expository matter is skilfully interwoven."

2011-06-08T09:23:00.006+02:00

Än en gång Raymond Pettibon på Contemporary Fine Arts. Jag var där när de öppnade, men var tvungen att återvända under helgen som passerade. Och jag frågar mig, hur många fler timmar skulle jag inte behöva? Det är egentligen självklart att Pettibons utställningar tar tid. Även om ett par av teckningarna består av enbart bild har flertalet därtill svårläst och tidvis svårtolkad text. Ett rent gytter av intryck med andra ord. Fyra väggar välfyllda med skrynkliga, tufsade pappersark. Färger och skrik. Versaler och nakenhet. Jag försöker räkna ut hur många gånger jag tagt del av Pettibon i utställningar, men jag vet faktiskt inte längre. Så är han också slående produktiv (och har därför inte heller nått de svindlande prishöjder somliga andra mindre produktiva gjort). Produktiviteten, eller snarare hatigheten, yvigheten, spontaniteten i teckningarna är viktig. Blir burdust och upprört, skränigt även sedan punkuttrycket är passerat eller iallafall inte längre centralt. Fult, fel på ett eget sätt. För det är alltid motsatserna i Pettibons bilder som skapar den specifika dragningskraften. Det återkommande vulgära bredvid det så uppenbart intellektuella. Estetik och politik. Konstvetande och filosofiska spörsmål. Den teoretiska medvetenheten som karvar fram något att tillägga genom utfläkta slarviga kroppar och eregerade organ. Eller tvärtom. "WITH HELGA AROUND I FEEL AS THOUGH I COULD WRITE ANYTHING - SONNETS, LOVE POEMS, LIMERICKS, COOKBOOKS, PLAYS, NOVELS, THE MORNING PAPER..." Vilken är den amerikanska historia han skriver? Eller den konsthistoira? Vad blir följderna av det sammantagna?

CFA ger återigen ut en brukbar katalog i samband med utställningen, och glädjande nog är avbildningarna tillräckligt stora för att man skall kunna fortsätta uttolkandet i efterhand. Kanske tillgodogöra sig den Väldiga poet som bor i konstnären. Sinom tid eller i ögonblick av insikt.

world narrow

2011-06-06T19:25:00.004+02:00

Kanske behöver man inte uppröras över VS Naipauls uttalanden? Egentligen. Det är bara snurr alltihop. Menar, vad pratar han om?

...

2011-06-03T20:18:00.001+02:00

"I'm a survivor"

2011-06-01T15:47:00.003+02:00

Det kan vara så, kan det vara så, att den av frustration nedtyngda så kallade period av inte-läsande jag dragits med går mot sitt slut. Själva benämningen är inte helt med sanningen överensstämmande, men det har ändå varit, just, frustrerande lite. I jämförelse.
Blandar friskt nu. Arbetsläser, nöjesläser, komma-ner-i-varvläser. Romaner, deckare, fakta, artiklar. I de stunder som ges. Har dessutom upprättat en oerhört angenäm läshörna. Närmar mig en läsar-normalitet, på flera sätt.
Efter det inledande kapitlet i Rachmans The Imperfectionists i går kväll var det svårt att somna. Översköljd av en nästan giftigt inkrypande prosa kunde jag inte sluta tänka. På täthet, kortformat, berättarvinkel, språk och så vidare. Lite av ett äntligen.

frail-looking

2011-05-31T18:49:00.009+02:00

Great Writer, Great Machine

arresting, strobe-lit glimpses

2011-05-30T08:49:00.004+02:00

Trots något bister kritik lockas jag av Open City av Teju Cole. Lite otymplig sammanblandning av Sebald och Camus kan väl åtminstone vara värt en undersökning. Någonting med det mångkulturella New York, heder åt den typen av anspråk. Jag vill på inget sätt gå emot Kakutanis önskan om redaktionellt ordnande eller städande, men hävdar samtidigt att gränsen kan vara ack så fin. Bufflig, stökig prosa, som ett utdrag ur staden själv, kan helt klart tilltala. Vad skall man säga? När det som är inom en funktionell ram av definierbart (?) kränger runt och stör tar jag gärna emot. När hela förefinnelsen är ohävdad blir det svårare. Slutsatsen blir att Open City kantas av alltför många rika referenser för att gå, mig, obemärkt förbi.

Tänk,

2011-05-28T16:39:00.002+02:00

en bok jag för tillfället läser på uppdrag beskrivs någonstans som en da Vinci-kod för smarta moderna kvinnor. Jag tänker inte ens försöka säga någonting om det. Jag är tyst.

"Its Goth heroine, Lizzy Salamander, spends Wednesdays kickboxing, Thursdays doing Krav Maga and Fridays memorizing pi."

2011-05-27T09:20:00.001+02:00

Critic’s Notebook:
Books to Bury Yourself In

"Which didn't stop us acting like we did"

2011-05-25T19:23:00.005+02:00

Vanlig som beskrivning av en bok fungerar icke. Vanlig för att den handlar om vanliga saker? Vanlig för att dess art ofta förekommer? Vanlig som i motsats till ovanlig, vad gäller form, innehåll, ämne, påverkan? Men det är ändå det ord som dyker upp i huvudet efter Anne Enrights The Forgotten Waltz (2011). Det är en bra bok (ännu en svårinringad betydelse). Språket hon använder är rappt, självdistanserat, träffsäkert och känsligt, och hur lätt är det inte att uppskatta böcker skrivna i den självsäkra andan. Ingen tvekan, läs vidare. (Och hur lätt är det inte att andra gånger uppskatta de som förskrämda prövar sin läsare om de får lov att berätta vidare.) Gina berättar här om Seán. Mannen som hon inte är gift med, som tog slut på hennes eget äktenskap och som fortfarande är gift med någon annan. Hon talar om kärlek och sex. Om graden av sunkighet ett samvete kan nå. Hon talar om rätt många saker och hamnar någonstans mellan det moderna felfrihets-fixerade samhället och familjelivets skuggade hörn. Ett barn får en central roll. (Både detta faktum och romanens tilltal i allmänhet påminner mig om The Slap, men det är synd att göra en närmare jämförelse med Christos Tsiolkas bok eftersom den står högre än de flesta. Den var inte vanlig.) Allra mest uppskattar jag med The Forgotten Waltz dess glidande centrum. Det är omöjligt att fånga själva kärnan, syftet kanske, under läsningens gång och på det sättet är det inte förrän på sista raden som man faktiskt har möjlighet att ana vad det egentligen är romanen berättar om. Intressant. Jag har inte läst Enrights Man Booker Prize-vinnande bok The Gathering (2007), som sagts vara hennes bästa. Ämnar pröva.

"These days you can't choose how you want to express yourself anymore."

2011-05-24T14:24:00.003+02:00

Idag undrar jag vad jag skall läsa av Alexander Kluge när jag läser Alexander Kluge.

Fint

2011-05-23T08:37:00.006+02:00

Jag skulle gärna ha sett en längre, mer heltäckande bok om Robert Mapplethorpe skriven av Patti Smith. Ju mer ju bättre, ur den där smältdegeln av famösa namn och platser då det hände. Åtminstone är det det jag tror till en början när jag läser Just Kids, och förhastat konstaterar att de 279 sidorna måste vara för få. Det är, självfallet, något helt annat som P. Smith tar sig för att göra. Hon har lovat sin förmodligen bäste vän att skriva en bok om honom, om dem, när han inte längre finns kvar. Mapplethorpe tillhör dem som föll offer för den tidiga vågen av aids, och även om han själv inte verkar ha trott på en tvärsäker utgång var det väl så det var då. Tvärsäkert. Och Patti håller sitt löfte. En bok om dem.
En vänskaplig bok om vänskap. Med förföriska ögonblicksbilder från en enastående period. Vart enda ett av de namn man kan från den här tiden tycks ha bott tätt intill, hängt vid samma bord eller råkat hamna på samma fest. (På det sättet är Just Kids också en ingång till det sena sextiotalets New Yorkska konst- och musikscen.) Träffsäkert och ytterst närvarande kommer händelserna till en som små biopsier ur tiden.
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör Just Kids till en så briljant bok. Eller Patti Smith till en så briljant biograf (frånsett det faktum att hon i detta fall förmodligen är den enda som kan genomföra uppgiften). Hon är medveten om stoffets värde, men det finns aldrig ens ett uns av självbelåtenhet. Det här är hennes liv. Hennes högdensitet till liv. Men hon tycker kanske inte att det känns särskilt coolt att vara så där cool. Det var bara så det var.
Det är även lätt att imponeras av hennes precishet i orden. Med de enklaste, korta meningar kan hon fånga hela världar av litteratur. Jag minns särskilt ett tillfälle. Hon sitter som ung kvinna ensam i ett rum och hör sin familj från ett annat. Hon sköljs över av ett beslut att inte ta bort det barn hon av ett misstag bär i sin mage. Någonting i beskrivningen gör att allt annat utom just beskrivningen man läser tystnar. Man drabbas av det avgörande i minnet. På något sätt vet man. Det finns rent generellt i denna vänbok en mycket skicklig balans mellan det skrivande nuet och det dåtida minnet. Ett tudelat befinnande, som rör sig över sömmarna utan minsta hack i flödet. Ett klart, enkelt språk format till en handfast och oupphörligt intressant skildring.
Viktigast av allt är ändå, åtminstone för mig, det varma och fina (ett märkligt ord att använda) i tilltalet. Sidorna genomsyras av respekt och kärlek, många gånger outsagd. Den bara är där. Det är inte ofta jag fäller en tår när jag läser, men här vara det så angenämt att nästan göra det att jag pressade fram en eller två. Och när man sätter tillbaka boken i hyllan känner man sig rikare, berikad. Hur hon gör det är en annan fråga, men generös är hon tänker jag. Patti.

anything but itself

2011-05-21T19:14:00.007+02:00

Aure en Rose (2008)
Daniel Enkaoua
Galerie Albrecht
"My home is my Castel"
29. April - 11. Juni 2011

Kanske litet ljus i Kenji Mori.

2011-05-20T19:39:00.001+02:00

Ett par rader om Mordet i Eiffeltornet. Eller morden, det blir fler. Historien är enkel. Det är världsutställning i Paris och staden myllrar. En lumphandlare dör av ett bistick och en tid senare, när det höga tornet skall invigas, händer samma sak en ung kvinna. Hon faller ihop. Är borta på bara någon minut. Barnen hon har med sig stirrar häpet. En redaktör för en nystartad tidning är på plats med flera av sina skribenter, och rapporteringen blir lysande. I sällskapet finns även Victor Legris, den unge bokhandlaren som blir berättelsens centrale figur. Händelsen följs av ett antal ytterligare dödsfall. Det är uppenbart att biteorin inte håller och att Victor själv, via sin umgängeskrets, är inblandad. Han går från misstanke till misstanke tills han når lösningen.
Systrarna Izner lyckas hålla sig ifrån många misstag man kan stöta på i historisk prosa. Själva handlingen skulle, med ett par justeringar, kunna utspela sig var eller när som helst. Men det resulterar också i något märkligt tvådimensionellt. Det blir ingenting. Man följer lite matt med. Det kan kallas ok. Kanske mer än ok om man tänker en mycket ung läsare. Dock får romanens avslutning, där konstnärsfröken vill vara fri och ogift och mannen säger vi får väl se men kanske kan du vara fri ändå, mig bara att sucka. Försök inte få in ihopklämda budskap av korrekt karaktär i den här typen av text. Det krockar illa.

Den stora frånvaron

2011-05-17T15:39:00.003+02:00

Birgitta Trotzig ur tiden. En våg av slags minnen av alla timmar jag spenderat med hennes texter. Hennes ur ord utmejslade bilder. Stämningar och rädslor. Form som ständigt självprövar. Skulle ge mycket för att ha hennes böcker här nu. Som det är med texter som följt en, genom år. Vill följa raderna med fingret. Inbilla mig att orden känns. Återfå det som nu fattas. Mig och litteraturen.

De detaljer

2011-05-16T13:10:00.010+02:00

Den enastående byggnad som är Neue Nationalgalerie står i Berlin. Fram till slutet av juli visar Galerie Ulrich Fiedler möbler skapade av samme man, Mies van der Rohe. Helgen gav möjlighet till visit för vår del. Återigen enastående. Kunde inte låta bli att helt drabbas av dessa rena alster. Detaljer. Material. Finess. Det räcker mer än väl så, men när man läser 1930 i papperena spinner tanken iväg. Att det var möjligt. Att detta gjordes, då. Tveka inte att boka in besök om vägarna bär hitåt under sommaren. När man vill tänka möbler som konst.

Om man börjar?

2011-05-13T19:53:00.005+02:00

Ett par krassliga kvällar har jag sjunkit ner i läshörnan med starkt, hett te och Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner (med systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre bakom pseudonymen). Det första mysteriet i Victor Legris namn. Texten tuggar på hyfsat så här långt. Snart igenom detta "deckarmys" funderar jag på baksidestextens referens till Agatha Christie och undrar om det kan vara någat att fortsätta med, andra krassliga kvällar? Klassiska rader värda namnet? Så ovetandes kan en novis spänningsläsare vara.

"och det fanns inte en bordell där jag inte blev mottagen som en son"

2011-05-09T19:18:00.002+02:00

Intensiva Bolañodagar är förbi. Känner mig febrig av all denna dundrande poesi. Vilda, vilda poesin.
På köksbordet står en bunt med liljekonvaljer, som köpts till mig av en liten tant nere i tunnelbanan. Undrar vad hon gör nu.

Polska vibrationer

2011-05-05T19:07:00.004+02:00

Här är det fortsatt magert vad gäller bloggande och läsande och att hålla sig uppdaterad rent allmänt. Inte mycket att tillägga. Men istället för att beklaga mig och ivrigt be om tips på hur man dealar med frustration över att inte läsa, en tanke eller två om språk. Med den vidögda, totala fascination jag har inför just språk borde jag kunna minst tjugo vid det här laget. Men icke. Idag hade jag dock tillfälle att umgås ett par timmar med en i mina ögon väldigt polsk dam från Polen. Hon kunde någorlunda tyska som jag förstod det. Ingen engelska. Min egen tyska har på inget sätt nått några svindlande höjder ännu, tvärtom avstannat och blivit lite rädd. Så här var vi då, Ursula och jag. Med våra gester och försök. Lite svenska, engelska, tyska, polska, franska. När språksituationen utmanas till ett sådant virrevarr händer de underligaste saker. Ur munnen kommer, i mitt fall, indonesiska fraser jag trodde var glömda sedan länge. Holländska ur Ursula, hon hade visst arbetat med någon som bara talade det. Där står man, och halvt förstår varandra. Och när det inte går försöker man med samma ord om och om igen, som om det skulle kunna nötas in till klarhet. För att få fram lite vibbar var jag tvungen att prata (typ) om Gombrowicz och Szymborska. Hon blev glad, men kom inte på någon svensk att kontra med så vi nämnde Nobelpriset istället. Jag skall studera ihärdigt om kvällarna, nästa vecka ses vi igen.

BN kallade, kallar

2011-05-03T20:47:00.004+02:00

Bruce Nauman

Tid passerad

2011-05-02T10:09:00.006+02:00

Celebert besök, diverse högtider och helger samt kringflyttning i den stora staden har försett mig med en välbehövlig nätpaus. Det är först när man väl genomför dem som det är möjligt att inse värdet. Tänkandet går andra vägar, utan den elektroniska informationen. Möjligen. Det har i och för sig inte bjudits särskilt mycket tid att läsa övrigt heller, men ett djupare nedsjunkande i vettig journalistik och långsammare rader har jag fått till om kvällarna. Stora, oförminskade tidningar. Som jag har prasslat högljutt med. Belåtet.
(Parantetiskt kan tilläggas att det i Sveriges andra stad sedan ett par år tillbaka bara går att köpa Gårdagens Herald Tribune och Financial Times i butik. Av distributionsskäl tror jag de säger. Så även på flygplatsen. Är inte det helt enastående?)

(Nu senare på kvällen fick jag veta att flygplatsen har börjat få in dagens igen. Alltid något...)

Kan kalla verkligare rader

2011-04-20T12:10:00.005+02:00

Det finns en enkelhet, en snudd på banalitet, i Faraj Bayrakdars dikter. Ett avskalat, personligt tilltal som tar sin läsare med sig till den, föreställer jag mig, sorgliga lilla rektangel av instängdhet som dikterna tillkommit i. Som diktaren fysiskt måste minnas även många år efter. Vad blir poesi när inga andra visuella intryck ges. Än rummet. Smutsen. Smärtan i form av spår på den egna kroppen. Kanske måste den bli tydlig och rak. Repetativ. Konkret. Kanske gör ofriheten att frågorna måste nå ut till sina egna kanter. Nästan närma sig ett slut. Måste kanske handla om liv och död. Om en så kallad Gud. Om den enda stund som är nu. Kanske måste då poesin handla om ett jag, som samtidigt måste vara ingen. Jag som i du och jag. Jag som i alla. Som i vad det är att ha en tanke. Att existera.

Jag gömmer mig
inuti dikten
och letar efter mig själv
utanför den
[...]

Det är underligt och skrämmande att läsa Bayrakdars verklighetsanknutna rader medan det som pågår i Syrien pågår. Jag tar en paus, kokar en kopp te, slår på nyheterna, demonstranter dödade av militära styrkor, fortsätter läsa.

men ibland händer det
att vi kollaborerar
Den bjuder in mig
till sin bädd
och jag besvarar inviten
Den klär av sig naken
och jag också
Då sveper den mig över sig
som ett täcke
och jag förblir naken.

När jag kommer på mig själv med att tycka bättre om de tidiga dikterna, de ur fångenskapen, är det med skam. Det kan inte vara så att poesin är bättre där. Nej. Inte på det sättet. Den säkrade poeten måste vara Mer Värd. Beslutet är redan fattat att återvända till denna skildrade isoleringscell. Som det ofta är med naken lyrik, om klassificeringen kan ursäktas. Då vill jag kunna belägga det värdet.

I ett fint efterord placerar Ola Larsmo Brev från isoleringscell 13 centralt i den så kallade fängelsediktningen och efterfrågar en utredande studie av denna tematiska linje. Tar upp Frödings ghazel som ytterligare exempel. Den inre och den yttre fångenskapen. I Bayrakdars samling finns båda och. Kanske är det så att en yttre alltid, mer eller mindre, drar med sig en inre. Det är svårt att föreställa sig något annat.

Jag tänker så här: läs den här diktsamlingen. Inte några vidare diktalyserande satser ovan, men än så länge, en stilla uppmaning. Inte minst för aktualiteten.

3

2011-04-19T13:13:00.002+02:00

1. (Smartest woman)
2. (Sammansatta dokument)

3! (Don’t come looking for me again. I won’t co-operate.)

Kluster

2011-04-17T20:30:00.007+02:00

Ägnar kvällen åt dokumentärt porträtt och syrisk poesi än en gång. Svårt att inte ha med den arabiska vårens löpande utveckling i tanken, hur den än rinner mig mellan fingrarna. Det går som kårar. Pulserar, pågår. Kalejdoskopiskt. Jag läser:
Om gudarna
verkligen var gudar
skulle de aldrig nöja sig
med en mindre offergåva
än en tyrann.

Ur ››Frånvarons speglar‹‹, Bayrakdar.

Saga? Nej.

2011-04-15T12:43:00.005+02:00

Om man skall tala journalistik, eller vetenskaplig rapportering, kan jag kasta ut en uppmaning, eller vädjan, att Ni skall se Mattias Klums film En värld av liv (som finns hos SvtPlay fram till 11 maj). Under 12 veckor har han filmat runt korallrevet Raja Ampat i den östra delen av Indonesien. Han berättar om den fantastiska artrikedomen, om marina underverk man knappt kan föreställa sig. Det är många gånger tydligt hur den bistra sanningen närmar sig även denna näst intill sista utpost av paradisisk övärld. Men det finns också en hoppfull inställning, som kanske kan verka inspirerande, i Klums berättelse. Antingen kan man se filmen för att man tycker att ens vecka varit alltför betonggrå. Tung att andas. Bara ge sig hän åt färgprakt istället. Påminnas om att det finns annat. Eller så kan man se den för att glädjas åt att det finns engagerade och kunniga människor, som vill informera om något oumbärligt. Oavsett. Varmt rekommenderad.

Och sedan senare

2011-04-13T19:13:00.003+02:00

samma dag, som blev starkare med tiden, läser jag ett utdrag ur 2666 som får exakt motsatt effekt från den i morse. Eller har möjlighet att få det. Kanske lyckosamt att jag inte har boken i fråga här. Kan inte kontrollera om det var lika illa som det lät. Så går det när man skapar dagsgudar. Låt honom krypa tillbaka in i sin mänskliga håla bara.

Home

2011-04-13T09:17:00.003+02:00

Lite trött morgon. Regn. Kaffet har bara halvdan verkan...
Och så läser jag hos Malmsten, att Bolaño visserligen säger sig vara sydamerikan men att det enda hemland han har är sina barn, Lautaro och Alexandra. Malmsten verkar missnöjd, men kan vi inte istället bara se det för vad det är. Poesi. Ljus.

Strö

2011-04-11T19:08:00.006+02:00

Tre boktips nådde mig.
Repetitionen av Eleanor Catton
Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron
och
Ru av Kim Thúy

Den första, för er som liksom jag inte är uppdaterade, når en flicka. Vars storasyster haft ett förhållande med en äldre lärare. Som, flickan alltså, ger bikt under saxofonlektionerna. Som upptäcker en annan flicka. Som inleder ett förhållande med en menlös levare. Som hamnar i skuggan. Och i fokus. Samtidigt sägs det handla om brytpunkter mellan lögn, sanning, verklighet och overklighet. Debut, hyllad, prisbelönt. Wahlström & Widstrand ger ut.
Den andra. Författaren minns sin mamma och hennes trasade minnen från ett våldsamt Europa. Platsen är Tel Aviv, tillståndet överlevande. Då och nu blandas. Försöken går till att förstå. Kontraster och motsatser. Första boken av tre. Obligatorisk läsning i israeliska skolor. Weyler Förlag ger ut.
Den tredje slutligen med den fina titeln Ru har vietnamesiska rötter och även här är det självbiografiskt och späckat med minnen och samtid, men i Kanada. En berättarlek där vägen blir associationens. Exil, flykt, återkomst, moderskap. Än en gång hyllningar och priser. Sekwa ger ut.

"och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken"

2011-04-10T13:38:00.005+02:00

Fredagen inledde helgen med en förfrågan om att skriva om Bolaños dikter. Sedan dess har jag varit på gott humör. Det skall bli en resa.
Känner mig kluven inför Safran Foers Tree of Codes, som jag först nu i veckan fick veta fanns. Uppskattar Bruno Schulz, uppskattar konceptuell bokhantering, uppskattar genreöverträdelser och så vidare, men som sagt, kluven. Jag får läsa på.
Fann en artikel om den pusslande förläggaren Michael Pietsch.
Annars kan man bara vältra sig i allt Tranströmerskt i svensk media under dessa veckor. Mina p2-förmiddagar blev lite ytterligare heliga efter att jag läst till exempel Beckman.

Till freds

2011-04-08T08:20:00.005+02:00

Tar mig fortfarande runt i ett slags rus här, över det faktum att man kan dricka morgonespresson på uteservering i bara kortärmat. Det är säkerligen tillfälligt (varför man nu alltid måste lägga till det). Men ändå.
Och väl där läser jag långsamt och lyhört en kort stund Pattis dokumentära prosa. Den är så oerhört övertygande. Övertygande i bemärkelsen närvarande. En prosa med självförtroende. Den söker inte febrilt efter storhet eller ytterlighet, den nöjer sig fint med att bara vara på plats. I sitt personliga, lågmälda. Kan inte tänka mig något trevligare i läsväg just nu.

Orienten

2011-04-07T20:02:00.002+02:00

Hur många gudar
har vi inte skrivit fram
läst
och dyrkat dem
När vi insåg att de liknade oss
dödade vi dem
för att sedan begråta dem.

1996, Saydnaya

Ur Brev från isoleringscell 13, Dikter.
Faraj Bayrakdar
Bokförlaget Tranan, 2011

Mellanmänskligt

2011-04-06T13:29:00.003+02:00

Märker att jag vissa dagar, under innevarande period (tänker jag och märker att jag väljer att se det som just en period, det vill säga något som har med tid att göra och som har en tänkt ände), ägnar mig åt ett slags preventivt bloggande. Planerar på ett nytt sätt. Detta vill jag skriva om, och detta andra kan jag nämna i förbifarten. När så en stunds stiltje uppstår skyndar jag mig att lägga ut en rad om det där som endast skulle nämnas. Och allt som oftast fylls eftermiddagen av annat än det där längre skrivandet. Så kan det gå. Så får det vara. Tänker jag.
Två hastiga länkar just nu alltså: Ai Weiwei och Joakim Stenshäll. Oerhört intressant. (Den senares sätt att som material till sin avhandlingsplan använda fiktiva recensioner från framtiden är lysande. Och Buber och Bachtin. Det här vill jag läsa!) Vad eftermiddagen erbjuder återstår att se.

"the muchness of the world around"

2011-04-05T16:20:00.005+02:00

Inte för att jag är så bra på att läsa de "tråkiga" böckerna just nu, men recensionen, och den vad det verkar träffsäkra beskrivningen, får mig att vilja David Foster Wallaces avslutande verk The Pale King. Det myckna. Om det tråkiga livet. Om skuggsidan, trashsidan. Sammansatt och avslutat av förläggaren. Med formuleringen "deeply sad, deeply philosophical" och referenser till Kirkegaard blir jag bergsäker.

"Go and fetch him"

2011-04-04T16:22:00.005+02:00

Nyförvärv under en av helgens promenader (Berlin bjöd på tjugofemgradigt och man ville bara gå ut igen så fort man kom innanför dörren) blev W. Somerset Maughams Collected Short Stories, Volume 1. Han har gått mig förbi så länge, och när mitt sällskap gick loss bland bokhyllorna på St. George kunde jag inte låta bli. Extremt nyfiken. Jag har egentligen ingen aning om hur hans stil är, men något säger mig att det lutar åt ett enkelt rent berättande. Det vanliga livet. Det gifta paret. Den ordinära resenären. En ljus morgon. Kan det stämma?
I förordet skriver han om svårigheten för en författare som skall ge ut sina samlade noveller att välja ordning på dem. Komma underfund med vilken följd de själva föredrar, vilken som passar dem. När de är olika långa och utspelar sig vart som helst i världen. Samlingen inleds med den välkända (tydligen) "Rain", skriven 1920 i Hong Kong.

Expedition

2011-04-01T12:54:00.007+02:00

Så. Jag vet inte om det egentligen behövs någon närmare presentation av innehållet i förra veckans avkopplingsläsning (som spillde över och blev även denna veckas dito) Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. Många har läst. Någon älskat, någon fått helt nog av dravlet. Men för säkerhets skull: Charles är huvudperson. Han är sönderarbetad, sömnlös, flackande mellan jordens hörn på sina prestigefyllda arkitektuppdrag. Distanserad till kvinnan han lever med. De enda som tycks nå igenom hans livsbrus och smitta honom med någon slags sanning är tonårsstyvdottern och den yngre systern. Under en familjesammankomst får han ett brev som legat och väntat på honom ett tag. Det lyder: Anouk är död. Och här vänder livet för Charles. Minnen strömmar upp och ikapp. Från barndomen och ungdomen. Vännen Alexis destruktiva vägval. Hans egna bittra bortprioriteringar. En bit in på denna nya väg träffar Charles Kate, som lever på landet med en drös av barn och djur. Utan att avslöja för mycket får Charles förändringsprocess en rejäl skjuts av mötet med den udda damen.
Gavalda har nästa blivit synonymt med Feel Good-begreppet. Det är något med det franska, eller snarare bilden av det franska. Intellektuellt, färgstarkt, estetiskt, smakfullt, levande, hett och uppsluppet. Något sådant. Handling om det goda livet passar helt enkelt bra ihop med det franska, eller bilden av det franska.
Jag var inne på det som hastigast i mitt förra inlägg om boken, men jag blev uppriktigt förvånad över hur pass mycket Gavalda tog ut svängarna. Förstå mig rätt, det är en lättläst och läsarvänlig bok. Handlingen ligger på den nivå av förutsägbarhet som den förmodade mottagaren önskar sig. Den förmedlar värme och lyckligt slut. Men, rent kostruktionsmässigt dras läsaren med på små glimtstigar av gycklande berättarröst och nästan explicit genreironi. Det finns iallafall en medvetenhet om risken med den schablonnära positioneringen. Att lyckan kan skära i öronen. De avslutande femtio sidorna är ett ypperligt exempel på det. Berättaren ger liksom upp och säger jaha, nu vet ni ju hur det går, och så kastar hon/han in en serie ögonblicksbilder av all den där lyckan man visste skulle komma. Rätt smart grepp.
Så trots att jag var nära att ge upp där i mitten, när Charles började bete sig underligt bara för att det fanns ett barn i närheten och när, betydligt mer avgörande, gestalningen haltade avsevärt, är jag ganska nöjd. Om syftet är det lättlästa, det medglidande, det som fungerar när ögonen går i kors och man ändå vill läsa, så får den godkänt (särskilt om man som jag denna gång bestämt sig för att vrida ner förväntningarna och inte vara en så grinig läsare när det kommer till vissa genrer). Hur många gånger under de boksäljande åren fick jag inte frågan om tips på en snäll roman. Som man kommer in i snabbt, som inte innehåller något hemskt (har precis förlorat någon, har ett så tufft och sorgligt arbete, är så utslaget trött... kunde det heta) och som man blir sådär varm av. Många refererade till just Gavalda eller Linda Olsson. Det är logiskt. Mycket ofarligare än så här kan det inte bli.
Skall fundera vidare en stund på processerna som skapar välmåendet i måväl-romanerna. Den sidan av litteraturen är lockande. Funktionaliteten. Förbrukningen.

Ja. Vackert är det.

2011-03-31T21:14:00.005+02:00

Kortformat idag tydligen, men tänk ändå, ny bok av Péter Nádas. Fotograferingens vackra historia. Fotograferingens vackra historia!

2011-03-31T07:50:00.000+02:00

Blank city

In the end, truth will be found

2011-03-30T09:03:00.005+02:00

Skrockar gott och lyckligt över tiden när den är relativ. Staden är full av konst, möjligheter att se. Hade bestämt mig för att läsa Just Kids före det att jag tog mig till Robert Mapplethorpe-retrospektiven. Bara det att boken var kvar i Sverige, att den inte gick att finna, att bara jag kunde de pausade bokhögarnas kaotiska ordning. Men så åkte jag upp och hämtade den (hade en del andra göremål därtill) och börjar nu fingra på raderna och inser att långsamheten inte tilläts ta över scenariet: utställningen visar sig vara förlängd till 1 maj!

"Och ordet bitterhet?"

2011-03-28T20:56:00.003+02:00

Nu får det vara slut på obloggandet för den här gången. Det är ganska sent, för att fortfarande ha datorn igång. Jag är inte så snabbtänkt. Jag har inget direkt att säga. Har inget läst ut och inga nyfunna briljanta artiklar i rockärmen. Ingen större idé att försöka producera just nu med andra ord. Jag läser maraton istället. Det är bättre...

"Kanske menar böckerna att läsaren genom dem skall hitta förklaringen till verklighetens underliga uppförande."

2011-03-23T10:37:00.005+01:00

Läser senaste Peter Pohl på uppdrag och tänker på språk. Hur det kan flöda. Hur det kan producera, verkligen så, människor. Det är ingen tvekan om att texten författats av någon som skrivit mycket. Det finns en vana, en självklarhet. Och en djärvhet. Här skriver han eländespornografi, som någon skulle ha kallat det. Och trots att svärtan kan vara väl svart, alltså på gränsen till för mycket, håller han texten i en tydlig fast hand. Tätt och mycket. Oresonligt och lyhört. Jag får över bordet frågan om jag gillar boken jag läser. Hm, det är inte min typ av bok svarar jag. Inte alls. Ändå tycker jag om att läsa den. Med det här språket som tvingar in mig i en förstående position. Som kommunicerar med mig. Målar upp sina bilder och för fram det det vill ha sagt. På ett sådant språk lyssnar man.

Himmelsfärd

2011-03-21T08:59:00.002+01:00

Under förmiddagen, en fantastisk artikel om den schweitziske arkitekten Peter Zumthor. (Observera bilderna!)

Tanke när läsaren läser "Den där lilla grabben var verkligen härlig".

2011-03-18T16:01:00.003+01:00

Först visade den sin goda sida, Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Den inte alldeles bekväma sidan hos mig att alltid gå in i den här typen av böcker från ett smågrinigt håll - jaja, gulligt och mysigt och rart och förutsägbart så att hälften vore nog - iakttog förvånat. Och jag undrade hur en storsäljande lättsmälting kunde få lov att vara så språkligt annorlunda. Trots att översättningen, tyvärr i likhet med en del andra som kommer från franskan in i svenskan, haltar något mellan varven, är det ändå ett försök till att låta språket gå sina egna vägar hon presterar. Upphackat och snackigt, och ofta fungerar det. Det gjorde mig, återigen, på bra humör att min negativitet fick ge vika...
Men det kommer mera. För nu sådär halvvägs i veckans avkopplingsläsning börjar den åter få muskler. Negativiteten. Protagonisten, den sönderarbetade, slitna, förvirrade stjärnarkitekten, når sitt dåliga levernes slutpunkt och ger sig iväg på resa. Bakåt i minnet, vill göra upp. Vad träffar han där? Ett litet barn som han plötsligen kan gulla och mysa och rara sig med, vilket resulterar i att en helt ny karaktär tar sig form. Tänk personlighetsklyvning. Och därtill; en lite udda, "sexig", självtillräcklig, ledig dam med snygga lår. Vad hände, vill jag fråga fransyskan. Jag har inte helt gett upp men orosmolnen hopar sig. Intentionen om den goda läsaren känns utspädd. Jag är åter grinig. Vi får se var det landar.

il fabbro

2011-03-16T09:14:00.005+01:00

Under senaste Sverigevistelse sattes Elizabeth Georges handbok i skrivandet, Skriv på!, i mina händer. Lite oengagerat och slött började jag bläddra. Spontant gillar jag det opretantiösa tilltalet. Nu har jag inte läst många hela rader i den än, men i förordet når hon in i något som intresserar. Enkel iakttagelse, men hur kommer det sig egentligen att utbildning i skrivande ofta möts med en annan värdering än den i andra konstformer? Som om en symfoniker förhöll sig till sin musik som vore den en ogreppbar sensation, ett mysterium. En regissör som kufiskt adapterar sina drömmar. Frigörande kroki, låt handen gå av sig själv. Inte helt rimligt. Men med författandet finns ofta ett suddigt litet regelverk om genialitet och opåverkbart flöde. Vad skulle de goda hantverkarna från tidigt förra sekel sagt om det kan man fråga sig. Fast, vid närmare eftertanke var de nog samma andas barn i ärendet, sina pragmatiska epitet till trots.

Compassion

2011-03-15T12:30:00.006+01:00

Det är svårt att koncentrera sig. Tiden kretsar kring hela timmar och nyhetssändningar. Dagen, dagarna, känns febriga och infekterade. Pulsen snabb. Uttrycket högre upp i halsen. Men hela tiden saknas ord för vad det är om händer. Vad är det som händer?

Bild av Yoshitomo Nara

Territory of dreams

2011-03-14T13:14:00.006+01:00

Läser i ett utlåtande om Bolaños diktsamling The Romantic Dogs att han lär ha sagt att poesi fick honom att rodna mindre än prosa. Ett par versrader är citerade och jag får svårt att förstå vad han kan ha menat. Våld och galenskap. Sensualitet och rädsla. Samtidigt är det svårt att finna klarare prosa än den som rann ur hans penna. Mustigare. Mer litterärt vulgär. Ur det perspektivet blir uttaladet rimligare.
Jag spar lite på Bolaño. Läser om och väntar, så att han räcker längre. Kan heller inte låta bli att tänka på vad som hade kommit mera, om han hade fått stanna. Han skulle ha kunnat ta det vart som helst.

Övriga bagateller

2011-03-11T13:05:00.004+01:00

Dryga veckan senare och jag har kanske aldrig läst så lite. Inte på senare år. Lånade och påbörjade Lindgrens Minnen, i något slags hopp om att tiden skulle räcka. Dagar senare hade jag hunnit kanske sju sidor. Stannade. Sedan upptäckten tillhör han de jag inte kan skyndläsa, inte tröttläsa, inte halvläsa. Han gör mig på så rysligt bra humör, den finurliga gubben. Tänk, där sitter han med alla sina kunskaper och sin beläsenhet och lurar kring hur han inte har några minnen. Lindar in sig och blinkar och skrockar. Riktig feelgood, helt enkelt.

model of pictorial repRESentation

2011-03-01T09:42:00.001+01:00

did not believe

2011-02-28T12:44:00.004+01:00

Om Siri Hustvedts nya roman The Summer Without Men skriver Lionel Shriver, i recensionen i helgens Financial Times; Life & Art "The volume simply sits there: paper, ink and sentence constructions.". Hon är visserligen artig, men det är ändå en rasande kritisk kritik. Jag funderar och håller inte med Shivers själva grundtanke, att litteraurens mest glödande kärna, kanske mest värdefulla egenskap, är dess trovärdighet. Kan förstå hur hon menar. Kan till och med erinra mig en liknande känsla i tidigare Hustvedt. Den goda idén som stannar vid idé, trots att författaren hävdar att idén är genomförd och förverkligad. Det kanske den inte alltid är. Även om man tror det. Kvarvarande byggnadsställningar i romankonstruktioner har jag talat om förr, och irriterats av. Möjligen sätter Shriver fingret på något avgörande i just detta romanbygge, men att använda trovärdighetsbrist som argument för mindre väl fungerande fiktion, rent allmänt, faller.