"He had forgotten the immense sea, and the sand, and the sun, and the secrets he had whispered to them, and if a faint aftertaste of tears still lingered, he was ashamed of it."

Med fyra titlars erfarenhet börjar jag åtminstone ha en svag uppfattning om Simenons massiva produktion. Två vanliga och två Maigretmysterier. Fördelaktigt nog började jag med Three Bedrooms in Manhattan (1946), en smått magisk kärlekshistoria, udda från rad ett. Två sorgsna människor, en avdankad fransk aktör och en vilsen kvinna med Parisförflutet möts i nattens allra mörkaste hörn. På ett underligt predestinerat sätt tar de följe, ut från den smutsiga baren och vidare. De dricker, undrar och avväger. Det är svårt att beskriva handlingen därifrån, den finns inte riktigt och paret som sådant inte riktigt heller. I en väv av lögner, eller absoluta sanningar, följs de åt och lever som om de var varandras livs kärlek. Känslan är enastående och formuleringarna, de i all hast väl valda orden, likaså. Det filmiska flyter fram över sidorna. Oavbrutet en kittlande ovisshet om vem som kommer att svika eller falla först. Och man kan på något sätt spåra orsaken till kreatörens coola rykte. Som att det inte behövs förnamn. Som att det är, är, en Simenon.
Fortsatte härifrån med My Friend Maigret (1949). Och döm av min förvåning när jag finner mig själv med en riktigt tråkig bok i mina händer. En historia, spänning dessutom, utan vare sig nerv eller skäl. I efterhand kan jag närmast bara se den som ett kapitel i en produktion där jag fick veta namnet på ett par av Maigrets närmaste. Det är inte dåligt eller störande, bara nästan ingenting. Omotiverat och tämligen meningslöst.
Härefter vidare till Maigret and the Ghost (1964). Något helt annat. Snyggt och haunting. Fortfarande sparsmakat och förvånande kort. Jag diskuterade med min medläsare om huruvida mannen kanske eventuellt möjligen skriver bort sina historier lite för fort (mitt eget svar får dröja till jag läst ytterligare), men fick svaret att det är det som är Simenon. Det kan jag köpa. Men i så fall tar det nog sin tid innan man vant sig. För det är annorlunda, med spänningstext som liksom bara sveper över. Samtidigt är historierna på inget sätt så invecklade som en längre roman hade varit. Men jag kan ännu inte bestämma mig för om jag tycker att de borde ha fått bli det istället, förlängda, utvecklade. Oavsett, det kortfattade, det näst intill momentanta, blir ett signum. Ett klipp, en scen.
Nu senast Monsieur Monde Vanishes (1952). Och den kritik jag stött på, om att en Simenon är en Simenon är en Simenon, känns möjlig. Det är fortfarande njutningsfullt stiligt på en rad sätt. Det är stämning, välformulerat in till minsta detalj, fortsatt coolt, annorlunda, men det jag fann så tilltalande i tonläget i Bedrooms in Manhattan kommer åter. Samma mystik på hotellrum, samma ödsliga människor som råkar mötas efter att de lämnat allt bakom sig. Kanske har jag bara haft otur och på något sätt läst i fel ordning. Jag hoppas det. Det är i alla fall i sina stunder så ordentligt bra att jag utan tvekan testar fyra till. Som är på väg hit i min medläsares väska i denna stund. Tillsammans med en drös Montalbano och några svenska pocketnyheter. Ljuv känsla för någon på en ö utan bokhandlare.

Strange

Nu var det så längesedan att det känns som att jag helt kommit av mig. I bloggandet. I sysslandet med det här. Men läser gör jag, om än inte Proust. (När så fallet har jag för närvarande bestämt mig för att ignorera. Han kommer.) Nu senast högintressanta You Are Not a Stranger Here (2002) av Adam Haslett. Ett antal associativt löst sammanbundna berättelser som rör sig runt psykisk ohälsa, identitet, våld, slump och livsvägar. Det är fint. Fin prosa, med biopsier ur mänskligt liv och lidande. Eller kanske inte lidande, snarare leverne. Människor om än inte lyckliga, så närvarande i de liv de tilldelats. Personporträtten är stundtals hisnande bra, knivskarpa. Som så ofta vid den här typen av ”samlingar” talar vissa texter starkare, men ingen av dem gör mig besviken.

(Och trött är jag på att om igen behöva påpeka att jag inte kan göra några länkanden, eller leta upp senare titlar eller vad det nu är man brukar och bör göra. Och dessutom tvingas låta typsnitt och storlek variera fantasifullt från gång till gång. Tur att annat väger upp med vistelsen här än den skrala digitaliteten…)

Men jag har i alla fall hört att Hasletts senare verk är läsvärt! Det också.

Som fakta

Busy dagar och nästan veckor sveper förbi... Mitt indonesiska nät endast i telefonen lämnar mer att önska. Sin ken ken, som man säger här. Lite media har jag iallafall hunnit med och bland annat en högst läsvärd artikel om Afghanistan (An end to illusion av Anatol Lieven, Financial Times). Bazaar Politica: Power and Pottery in an Afghan Market Town av Noah Coburn och When More is Less: The International Project in Afghanistan av Astri Suhrke lockar oerhört. Även Dreaming in French av Alice Kaplan och The Lifeboat av Charlotte Rogan väcker nyfikenhet. Rapport om första Simenon är att vänta, men det får bli en annan dag.

Får mig vilja ha hela dagen

Det att kunna få tag i International Herald Tribune här är enormt tillfredsställande. Ljuva pappersformat. Och the Economist likaså. Och föregående helg hittade vi äntligen ett ställe som om söndagarna klockan elva får in helgnumret av Financial Times. Om inte under eftermiddagen så ikväll.

Maigret mfl.

"The moon moves on and on, slowly but not losing a single moment, impatient for the dawn."

De senaste månaderna har jag funnit ett flertal klassiker som jag även om jag absolut borde inte har haft en aning om existerade. Nämnda Dino Buzzatis The Tartar Steppe är en av dem. En god läsare, tillika ypperlig vinhandlare, i ett av Berlins norra kvarter tittade häpet på oss när vi inte hade haft att göra med denna italienska storhet. Nu har jag det.

Ung och ny ger sig soldaten Giovanni Drogo iväg från staden mot Fort Bastiani. Han lämnar livet han levt bakom sig, för att säkert snart återvända mer erfaren och stoltare. Och hur fascinerande är inte den litteratur som redan innan den har sagt det låter mig veta hur saker skall gå? Ger tonen för något outsägligt och vemodigt, genom att tala om annat. Det finns i The Tartar Steppe visserligen en genomgående extern berättarröst, som avslöjar och kommenterar det som sker och skall ske. Men det är ändå inte den som ger mig inblick i utvecklingens förutbestämdhet. I alla fall inte bara den. Det är som om det finns en slags bokmusik lagd över sidorna som gör stämningen.

Och det är så vackert. De små detaljerna, ljuden, ljuset. Den av livet åldrade mannen Giovanni möter på vägen. Han både vet och inte vet sitt öde. Han kommer till fortet, sluts in i det för att aldrig återvända. Livet väl där har bara en syssla. Väntan. Det kommer ett krig, gode gud låt det bara komma, kriget, men det kommer aldrig. De väntar och väntar, och hoppas och spekulerar, luras med i tron på att nu äntligen skall de få lov att uträtta det de är där för att göra. Och sedan kommer det.

Handlingen är egentligen sekundär. Det är känslan som är hela romanen. Väntans och hoppets och rädlans psykologi. Märkligt nog är det svårt att motstå associationerna till den österländska filosofin (jag nämnde Hesse förut), inte minst i textens förhållande till döden. Det är meditativt och förföriskt. Kusligt och fyllt av skönhet. The Tartar Steppe är en roman att ta med sig. I linje med till exempel Calvinos De osynliga städerna. Man läser om den, rekommenderar den, tänker på den.

"I wished I had died before I ever loved anyone but her"

Slutpartierna i gode Hemingways A Moveable Feast går rakt in. I något inre.

Auto da Fé

En sådan dag, längtar mig vild efter mina böcker. Överblicken. Ryggarna. Högarna. En av våra gäster för närvarande läser Canettis förbländning och jag känner hur samma tankedjur som kryper inne i Herr Doktor Kiens ådror har tagit även mig i besittning. Hur mår de, mina böcker? Har någon vikts lite, skavt sig mot någon annan? Kan de andas?

Går som rädd runt del nummer ett av åtta men

fem Montalbanomysterier har svept förbi istället. Länge längesedan dylik frossa. Tänker, självfallet, beta av även de andra men de befinner sig i Europa för tillfället. Det har var varit underhållande och lättsmält. Snyggt, stundtals i överkant typiskt, men högst roande. Nivån skiftar dock något mellan böckerna. (Jag har i den mån det gick läst dem i utgivningsordning, men med vissa glapp emellan. De är fristående och det lilla man förlorar av karaktärsbeskrivning och tidigare händelser om man läser dem i oordning vävs kortfattat in utan att det blir tjatigt för den som redan vet.) Rounding the Mark och Excursions to Tindari är lysande. Intrikata, svåravslöjade historier där man som läsare absolut måste ha tanken med sig (inom ramen för enkelhetsläsning). Det är dessutom dessa två av de fem jag läst som tydligast låter vad jag gissar är Camilleris egna politiska funderingar komma med och förvaltas. The Snack Thief håller näst intill samma nivå, om än med en något mer förutsägbara utveckling. The Voice of the Violin får godkänt medan The scent of the night lutar svagt åt misslyckande. Den är stillastående och långrandig, med en tam liten historia mot slutet. Man kan läsa den, för att man till exempel tycker hemskt bra om Montalbano och vill veta mer om hur det går med Livia, François eller Mimìs giftermål, men man väljer någon annan om man kan.
Snart väntar förhoppningsvis Georges Simenon som kvällslektyr. Sålänge Buzzatti, Cărtărescu samt William Todd Schultz intressanta ”psychobiography” An Emergency in Slow Motion – The Inner Life of Diane Arbus.

Tänkelust (tankelust)

Funderar över kritiken och läser om Per Svensson. Tycker om spåren; allmänbildningen, läsningen av Berättelsen, konflikter eller upplevelser som driver, vidare, vidare. Tänker att självkänsla är hans viktigaste muskel, hans och andras. Den avslappning och den nonchalans som orädslan ger texten. Som i sig driver på i konflikt och upplevelse. Och att allt är berättelse. Som att sitta här om förmiddagen. Veta att grannarna på andra sidan muren firar någon slags högtid, även idag, och sitter i ring runt en man som är minst 180 år gammal. Han är helt täckt i vita kläder och pinglar i en liten klocka medan en dam från samma generation sjunger monotont. Framför dem ett hav av blommor och korgar med frukt. En yngre familjemedlem håller ett reklamskrikande paraply över dem mot solen. Berättelsen fortsätter, driver.

In i glashus

Stefan Helgessons essä om Pramoedya Ananta Toers Burukvartett (vars avslutande del utkommit) är läsvärd. Ställer vettiga frågor, belyser från givande håll. Hamnade nyligen i ett samtal om varför det är värt att ta sig igenom denna indonesiska digra förtäljning, trots att den emellanåt har brister som kan få en att tveka. Tycker det blir uppenbart längs den långa vägen. Den är viktig. Den är en tillgång, som bjuds oss tack vare översättning och utgivning. Helgessons argument om kollektiv produktion är bra att ha i minnet när språket gör en fundersam. Men läs. Öppna för de perspektiv den har möjlighet att ge.

Formfasthet

Som i förbifarten ägnade jag två kvällar åt Andrea Camilleris Rounding the mark (då det stundtals är omöjlighet att hålla ögonen öppna för just annat i dessa tropiska kvällstimmar). Högst njutbart. Försöker i tanken att ringa in vad det är han lyckas så väl med. Snabba, varma historier. Lokala, karaktärsburna aktualiteter. En yta utan ytlighet? Lättsamhet att inte irritera en (till skillnad från det enda tillfälle då jag stängde av tvversionen). Inte annat än korta stunder, då Ingrid och Montalbano måste göra uppdrag ihop och lustigheterna plötsligt går över i något shablonartat av manlig eller italiensk eller bara förlegad karaktär. Det är lätt glömt. Till exempel av att jag andra gånger skrattar högt åt formulering eller rapphet. Och maten! Som den tofu och tempegödda läsaren tycker lyser i neon ut ur beskrivningarna. Ah, ljuva förbifartsprosa emellanåt. Den enkelheten.

RIP.

Il deserto

Tungt regn, sen kväll, Charles Mingus Debut Recordings, starkt javanesiskt te och ett kapitel i Dino Buzzatis The Tartar Steppe. En hissnande historia. Som förmedlar precis eller gissningsvis något nära den känslan som höll i järngrepp sitt Europa åren före krigsutbrottet. Abstrakt. Hotande. Kårar. Samtidigt ett nästan Hesseskt filosoferande. I denna tystnad, i den mångåriga ickehändelsen, ett vingslag som bryter upp och rasar fram.
Jag är mycket fascinerad.

”Det blir morgon. Det är stilla och mycket varmt”

Återigen får gode vännen C stå för utgångspunkt. Om Styrons bok Sophies val skriver han; att den känns sympatisk, blygsam som litteratur, en ”trevlig” bok, mycket bra som underhållningslitteratur men inte särskilt estetiskt värdefull. I tecknet av måttfullhet och lättsamhet. Och så vidare. Det är intressant. Detta hur att beskriva alla de ”vanliga” böckerna. Som inte går till ens historia, inte nödvändigtvis sparas, troligen inte omläses. Att botanisera i upplevelsen av denna kanske ändå huvudmängd av böcker.
Så, Mot ljuset av Elin Boardy utspelar sig i sydostasiens Malaya ett par år efter krigsslutet. Karttecknaren Elly 24 år har rest dit tillsammans med systern Annie och hennes nyblivne make Laurids. Istället för smekmånad gör han sin läkarpraktik hos den något äldre läkaren Thomsen, tillika plantageägare. Med på resan, av oklar anledning, finns även Laurids ungdomsvän Niels, en rebell i sammanhanget, politiskt alldeles uppenbart, men även på fler sätt skall det visa sig. Större delen av tiden bor de på ett för tiden klassiskt resort. De dricker drinkar och socialiserar med engelsmännen. Vissa dagar fylls av exotiska små utflykter, andra slår de ihjäl genom att göra just ingenting. Elly tecknar. Hennes konstnärsdrömmar får extra fart och liv i miljön som omger henne. Handlingen, i all sin enkelhet, tätnar allteftersom. Landet befinner sig en turbulent tid och tryggheten är inte att ta för given.
Boardy skriver på ett sätt som berättar. Det är en slående behaglig prosa att följa. Dialogdriven. Korta stunder i dessa människors gemensamma vistelse gestaltas med mod att låta tiden emellan vara tyst. Så sakteliga vecklas historien fram, med Elly som central punkt och iakttagare. Det är personligt och skört, hela tiden nära Ellys unga och upptäckande känsloliv, samtidigt stiligt tillbakahållet och luftigt. Inre liv lyfts fram utan att det blir introvert. I motsats till C:s iakttagelser finner jag i alla fall en estetisk linje som har värde, i Boardys återkommande passager om kroppslighet och anatomi. Ellys kropp när hon springer genom djungeln. De två älskande männens kroppar. Elefantens kropp i dödsögonblicket. Starka, närvarande bilder som gör läsningen nästan taktil. Och sammantaget ger dessa återkommande fysiologiska passager en slags ton åt det övriga. En närvaro av något annat, en puls genom blodet. I korrespondens med Ellys ständiga tecknande.
I övrigt är det precis det där sympatiska, blygsamma, måttfulla, lättsamma. (Låt mig för tillfället slippa gå in på den minimala om än ytterst irriterande fadäs att författaren missbrukar beskrivningen av att någon rycker på axlarna, eller att alla gör det oupphörligen…) Mot ljuset tål mycket väl att läsas. Den underhåller och den tilltalar. Är trevlig i ordets betydelse utan citationstecken.

”Jag flyter som ett lik i en å”

Och i detta högtstående sällskap av den överväldigande ton som är Cărtărescus dagbok. Jag ägnar min dagliga lunchtimma. Med gatuhundar, tuppar, trimmade motorer, takfläkt och resten av stadens oljud runt mig som i ett töcken. Ändå är allt stilla. Så pass lyssnar jag. Så pass hörs tonen tydligt igenom. Jag känner mig långsamt fram, mening för mening, för att inget skall gå förlorat.
”Boken är ett monster med vilket jag formar ett underligt cerebralt timglas: ju mer jag klär av mig i den, desto mer fylls jag och töms det.”

Analog

Så är undertecknad på plats i sydostasien och ämnar så vara fram till mitten av sommaren. Nätbaserade kulturreflektioner utan nät är inte en alldeles enkel nöt, men vi ser vad det lider, hur rimliga wifi-caféer det går att finna, hur vacklande el och övrigt på sikt egentligen är. Det som huvudsakligen istället upptar mig är den underliga stillhet som infinner sig i nätlösheten. Inte tillstymmelse till tidigare reflexer av att bara kolla något snabbt, innan stänga ner datorn för dagen. Inte visste jag att jag hade haft det kliet i fingrarna. Inte.
Men böcker har jag, så det räcker och förmodligen blir över. Väl packad och på väg insåg jag dock att det endast var allvarligt material av manliga fabbros. Mitt i flygplatsstressen tömde jag således myntfacket och slet med mig Elin Boardys Mot ljuset som jag med stor behållning ägnat de första kvällarna åt. Missade trots uppmärksamheten hennes Allt som återstår. Men att landa i den 33-gradiga hettan, med allt vad det innebär vad gäller matthet och tankesus, och ha Boardys enkla roman om en resa till Malaya i mitten av fyrtiotalet var av godo. Låt mig återkomma snart om varför.

Spänning

Om jag hade haft lite mer lättmedburna redskap hade jag dessa dagar kunnat frekventblogga om hur jag hastar runt och sorterar och packar och fejar och undrar vad man tar med som läsning under sitt halvår med sin femtonmånaders i tropikerna. De där små små förbidansande stunderna av ro, vad tillåter de? Jag vet det med säkerhet, någon borde stoppa mig. Men jag blir dramatisk och upprymd, känslan av att nu, nu, och lägger vördnadsfullt ner Marcels åtta volymer i en av väskorna. Mellan vätskeersättning och smärtstillande salva ligger pocketböckerna och ser malplacerade ut. Utan vetskap om hur nätrelationen kommer att se ut framöver hoppas jag kunna återkomma väl på plats i värld av värme och Swann...

overlays

Vi fick en julhälsning från Printed Matter.

"For you,
I am wretched as like visible as as
lightning, a tutor, I am a whore, visible as ...
like a virgin, a trick, I am visible as ...
visible as like a tutor, a gift.

For you, as become a tutor, sublime,

For you, I am become thunder,
For you, moonlight, I am a whore, a gift.

[...]

Paul Chan?"

Senare läste jag: Paul Chan by Nell McClister.

Total

Glömmer boken, den Isherwoodska, när jag sover borta i natt och vad gör man. När man inte njuter av bokens smygande nära och vad det verkar enastående personporträtt. Letar i hyllor och tänker att de sista intervjuer med Bolaño möjligen kan få studeras en stund men somnar gör man nog inte därav och kanske därefter istället italienskt rött och en stund framför den där filmen om Bob Hund som tar en tillbaka åratal och kanske får en att tänka att handen kan vibrera om man lägger den intill en sådan hjärnas textskrivande. Så får det bli...

Pur

Får en känsla av något betydligt mer veritabelt än den "akademiska" bokhandel jag olönad genomsökte under dagens stadsbesök.

Åter träff

Storvulna planer om att åstadkomma recenserande under kvällen gick om intet när jag istället tog mig runt, hittade och påmindes om kulturhändelserna bland allt annat i det något svävande nät vi omges av. Tänk. Vad det finns. Känner jag yrvaket. Bara en sådan enkelhet som den trogna Radioteatern. Arkiv. Bilder av våld. Skuggor.

(Men också, hur illa ställt det är med min förmåga att finna lyssningsmöjlighet på Noréns drama alternativt samma teaters handhavande av dito möjlighet. Gärna tips om finnes.)

Raymond Pettibon (1991)

[...] but of otherness.

Väl tillbaka i Sverige för en tid kan jag inte annat än lugna sinnet i öns vinterstormar med Isherwoods Goodbye to Berlin. Och dansk-svensk tv-deckare när nu möjligheten finns.

Fact

Jag hade tänkt skriva en rad om Alice Munro, som jag har försökt greppa de senaste dagarna. Men så bestämde jag mig för att vänta, lite till. Istället The Umbrella Man!

Town of the Exhumation

Old mother fingers coming down through the dark.
To rip me out my little dry soul my.
Little white grin that meets.
At the back.

Ur Plainwater, Anne Carson

(Och lyckan i att ens man kilar in på bokhandeln för att hämta upp en beställd bok och kommer ut med två och säger att han köpt en deckare också, att han kände för att läsa någon lättsmält deckare, och att tänka att vad fin den ser ut för att vara en deckare, nästan som poesi och det måste nog vara en klassikerutgåva bara för att när man kommer hem och packar upp väskan se att man blivit förd bakom ljus och i handen ligger utöver den beställda faktiskt Anne Carsons Plainwater och inte alls något lättsmält om än omåttligt spännande och att sedan sitta och fingra på den hela helgen som om den levde lite och lyckan i att bli så upprymd över spontana bokgåvor.)

Still

Daniel Richter
Still
(2002)
CFA 10001Nacht

Anknyt

Och annars då? Funderar över det där med den litterära friheten. Att skriva sig fri. Att gå igenom allt, allt genom pennan och därefter vara utanför det litterära uttrycket. Är det att få eller kunna skriva vad som helst? Att få eller kunna skriva utanför identitet och ego? Utanför varat? Det går väl inte? Låter snarast buddhistiskt. Men hur menar han då, den gode Knausgård? Och sedan når mig, från denna repeterande momentana mediala fix, nyheten om att han inte skall skriva mer. Alls. Är det det som blir litterär frihet? Och så funderar jag på skillnaden i att flyta eller följa impulsen av att simma uppströms i sin jakt på det lyckliga, på Wintersons tankespår. Och egentligen varför jag inte beställde Carlos Fuentes Destiny and Desire när jag var på Saint George's i helgen.

Tvättar händerna och fortsätter som om inget hade hänt.

Har under två dagar ägnat jobbtid åt att galenläsa (det vill säga fort, argt, tvångsmässigt, knivskarpt för att få klarhet i om det verkligen är så här boken ter sig och så vidare i samma anda) en bok som får mig att svaja sorgset och osäkert inför tanken på den svenska utgivningen. Fundera över vad som säljer. Hur mycket detaljer som kan skrivas in i litteraturen och eventuellt avge sponsring på det ena eller andra sättet. Att idén om sk. kiosklitteratur har upprättat helt andra gränser än tidigare. Att schabloner och repetitiva skandalämnen kan paketeras på ett sätt som gör att någon som aldrig läst annat kan komma att tro att det här är bra. Bra? Snärtigt, pitchat, skrytsamt och lismande möjligen. Förljuget, förbannat dumt, fördomsfullt och förrädiskt må bra-betonat lika möjligen. Som sig bör tänker jag inte avslöja vad det handlar om. Jag tänker istället anstränga mig å mitt yttersta att tänka och skriva objektivt och sansat om patrasket. Nu har jag rensat skalluften här.

Postering, utröna

I Den gröne riddaren av Yang Mu (Tranan) läser jag kanske om allt, allt man kan behöva läsa om. Jag vet inte ännu. Är fortfarande upptagen av att bara befinna mig i dikterna. De försätter mig i ett tillstånd av underligt lugn. Långsamt sträcker sig handen efter kaffekoppen. Långsamt ställer den tillbaka den. Bläddrar. Stannar. 1963 skriver han i "Lönnens känsla":

Kvinnor i gröna kappor och röda blusar
leende kinder fläktade av aftonsolens glans
och en spetsig pagod av vitaste elfenben
som höjer sig mot kvällsmolnen, fängslande mängder
av svårgripbara idéer om tiden